Så mycket rymdskräp på himlen, är det inte en ädelmetallresurs? Kan vi återvinna dem?

Hur mycket utrymmesskräp finns det? Hur stor är den?

Enligt data från European Space Agency's Space Debris Office (SDO) finns det per december 2023 cirka 11500 ton av olika typer av rymdskräp över 3 millimeter i omloppsbana. Bland dem finns det nästan 40000 som är längre än fingrar (mer än 10 centimeter), cirka 1 miljon som är längre än nagelskydd (1 centimeter till 10 centimeter), och cirka 130 miljoner som är mindre än melonfrön (mindre än 1) centimeter).

De är fördelade på sfäriska skal med en diameter på över 10 000 kilometer, vilket är 9 storleksordningar högre än storleken på rymdskräp.

Om vi ​​betraktar jorden som en apelsin, så motsvarar storleken på varje rymdfragment en femtiotusendel av en bakterie.

Det finns inte många som verkligen har återvinningsvärde.

Betydelsen av återvinning: Kesslers syndrom

Den största betydelsen av att återvinna rymdskräp är att inte använda det, utan att förhindra att det blir monster, eftersom hastigheten är för hög.

Rymdteleskopets lins är repad

När antalet fragment ökar kommer fler kollisioner att inträffa. Om mängden rymdskräp fördubblas kommer sannolikheten för katastrofala kollisioner att öka med ungefär fyra gånger.

Med nuvarande utvecklingstakt kommer det oundvikligen att leda till kollisionsolyckor om några decennier. Kollisioner kommer att producera fler fragment, som dominobrickor, tills hela rymdskräpet kommer in i atmosfären och minskar till subkritiska kvantiteter.

Denna självuppehållande kedjereaktion, känd som Kesslers syndrom, är en teori som föreslagits av den amerikanske forskaren Donald Kessler redan 1978. När mängden rymdskräp når en kritisk punkt, om en satellit avviker från sin bana eller träffas av en meteor , kommer det att utlösa en kedjereaktion, vilket resulterar i att ett större antal satelliter förstörs och förvandlas till rymdskräp, vilket utgör ett hot mot säkerheten för rymdfarkoster som rymdstationer.

Enligt NASA:s modellförutsägelse kommer Kesslers syndrom att bli verklighet 2055, även om det inte finns några nya uppskjutningar från och med 2006. Med tanke på att uppskjutningsfrekvensen i olika länder har vida överskridit den för 2006 de senaste åren, närmar det sig för närvarande den kritiska punkt.

Det vi kan göra är att så fort som möjligt utveckla återvinningstekniker, såsom satelliter med sax och armar, laserkvastar, robotsatelliter med fiskenät, stora magneter och så vidare.

När något blir akut kommer det alltid att finnas ett ögonblick då det blir viktigt.